Trotsåldern alltså....

Jaa, vad ska man säga.

Jo lillsessan är inne i en trotsålder just nu, det syyns:-) Man ser när det är på väg, en ilska som liksom byggs upp inom henne och den blir så intensiv så den är för henne helt utom kontroll. Hon kan inget göra och det bara eskalerar.

Känner ni igen?:-)

Efter några av dessa börjar jag också förstå hur jag ska göra, vänta och vara lugn, lugn, lugn. Det syns att det är jättejobbigt för henne och det blir inte bättre av att jag tappar humöret också. Om jag är lugn kan jag finnas där för henne och trösta när det är över. Fy mammahjärtat får stryk samtidigt som det brister....

Idag lät jag henne bara vara och väntade tills det var över, för varje gång jag försökte förklara eller göra som hon ville blev det bara tio gånger värre, puh.....

Detta är bra mycket svårare när man är ute bland folk, jag brukar försöka låta henne vara då med, men efter ett tag tittar folk som om man inte brydde sig, ingen bra känsla det heller så... 

Å va svårt det är, stackars småtrotsare!!!!!!!