Hur kan stort bli så litet!!???
Satt och funderade på när man var liten och kom ihåg olika minnen från förr. Kommer ihåg när jag lekte på en lekplats i Stockholm och åkte på en rutschkana vid en skogsglänta med mina systrar. Det var den största och längsta rutschkanan jag någonsin hade åkt på och den hade många många gupp som var så roliga. Jag och mina systrar hade så roligt den dagen!
Flera år senare kom jag och tänka på den där rutschkanan och kom ihåg hur spännande det var. Många år senare var jag och några av mina systrar tillbaka i Stockholm och hamnade just på den här platsen på en promenad och jag fick se (som jag kom ihåg den) den underbara rutschkanan. Jösses, gissa om jag blev besviken, den var ju pytteliten och alla dessa gupp visade sig vara två pyttesmå.
Ibland borde men låta minnen vara minnen för nu kan jag ju inte minnas tillbaka på den skojiga lekplatsen vid skogsgläntan utan att genast såga den med verkligheten.
Samma sak kan hända med filmer. Sitter och är lite nostalgisk och kollar på Lilla huset på prärien serien på kvällarna. Jag minns serien som så himla mysig och som barn köpte man allt som hände och trodde att det var så världen fungerade. Nu när man tittar på serien med vuxna ögon händer samma sak som med rutschkanan. Man sågar sönder den helt med de vuxna kritiska ögonen. Synd!
Ibland borde man jobba mer på att ta vara på barnet inom sig. Nu när man har egna barn vill man ju inte att allt ska handla om den brutala verkligheten utan det vore skönt att se på saker o ting ur ett barns perspektiv. Med mina egna barn vill jag ju ha kvar fantasin och leken som är så viktig. Som förskollärare är ett av våra största uppgifter att värna om leken då den betyder så otroligt mycket för barnens utveckling och framtid.
Ja ibland blir de största och roligaste minnena så små när man förstår hur verkligheten ser ut. Fast jag föredrar att komma ihåg saker ur mitt gamla barnperspektiv:-)
Flera år senare kom jag och tänka på den där rutschkanan och kom ihåg hur spännande det var. Många år senare var jag och några av mina systrar tillbaka i Stockholm och hamnade just på den här platsen på en promenad och jag fick se (som jag kom ihåg den) den underbara rutschkanan. Jösses, gissa om jag blev besviken, den var ju pytteliten och alla dessa gupp visade sig vara två pyttesmå.
Ibland borde men låta minnen vara minnen för nu kan jag ju inte minnas tillbaka på den skojiga lekplatsen vid skogsgläntan utan att genast såga den med verkligheten.
Samma sak kan hända med filmer. Sitter och är lite nostalgisk och kollar på Lilla huset på prärien serien på kvällarna. Jag minns serien som så himla mysig och som barn köpte man allt som hände och trodde att det var så världen fungerade. Nu när man tittar på serien med vuxna ögon händer samma sak som med rutschkanan. Man sågar sönder den helt med de vuxna kritiska ögonen. Synd!
Ibland borde man jobba mer på att ta vara på barnet inom sig. Nu när man har egna barn vill man ju inte att allt ska handla om den brutala verkligheten utan det vore skönt att se på saker o ting ur ett barns perspektiv. Med mina egna barn vill jag ju ha kvar fantasin och leken som är så viktig. Som förskollärare är ett av våra största uppgifter att värna om leken då den betyder så otroligt mycket för barnens utveckling och framtid.
Ja ibland blir de största och roligaste minnena så små när man förstår hur verkligheten ser ut. Fast jag föredrar att komma ihåg saker ur mitt gamla barnperspektiv:-)
Kommentarer